Stor razzia mot fildelare på DC. Man kan välja att uppröras av det oproportionerliga i polisens fokus på vissa typer av brott, samtidigt som andra brott ignoreras fullständigt. Eller så kan man välja att konstatera att polisen bara gör sitt jobb, och att det är lagen det är fel på.
Själv skulle jag vilja se det ur ett lite högre perspektiv. Det är uppenbart ur min synvinkel att det som utspelar sig kan liknas vid uråldriga uppfostringsmetoder. Den äldre generationen upprörs över den yngre generationens* inställning till mönster och beteenden som varit deras rättesnöre, bara för att lite ny rolig teknik dyker upp. Den yngre generationen blir frustrerad av att dinosaurierna inte begriper att nätet idag är en helt integrerad del av det sociala livet. Kollisionen är fullständig. Som brukligt i förlegad föräldrataktik uppstår då idén att det är väsentligt att markera vem som bestämmer. Att straffa hårt för att få bort beteendet. Lyssnande och förståelse för de yngres uppfattning ses som en svaghet. Auktoritet och principfasthet blir dygder, diskussion och kompromiss stryks helt från agendan.
Det som upprör mig mest är att staten och samtliga riksdagspartier utom V och MP har valt att skicka sina våldsmonopolinstrument mot den yngre generationen. Man tror att genom att agera kraftfullt så kan man markera för ungdomarna hur de skall bete sig i framtiden. Det är inte min idealbild av hur ett samhälle skall fungera, eller en familj för den delen. Jag är dessutom övertygad att man kraftigt underskattat klyftan, och det som då händer kan få fruktansvärda konsekvenser. För vad händer egentligen i en familj med auktoritärt föräldraskap när revoltviljan hos barnen är för stark? Jo, den auktoritära parten måste bevara sin makt genom fortsatt ökad auktoritet. Man besvarar motståndet med ännu hårdare tag. I slutändan finns bara extrema medel att ta till. Den rådande politiska inriktningen kring upphovsrättsfrågan är att en god familjefar naturligtvis slår sina barn om de trots tydliga riktlinjer inte inrättar sig i ledet. Allt i linje med moderaternas vurm för hårda tag i rättsväsendet.
När får vi se en dialog där inte utgången redan är intecknad av regering och industri? När skall någon stoppa resan mot allt hårdare bestraffningar? Och när skall politikerna intressera sig för industrins egen oförmåga att förhålla sig till de regler de vill tvinga på sina kunder? Eller intressera sig för den prismässiga kartell som är en realitet på mediaprodukter idag. Konkurrensen är helt satt ur spel, och det på en marknad som marknadsliberala politiker beundrar och belönar. Skärpning! Lyft blicken och inse att det kanske inte är familjens olydiga barn som är det stora problemet, utan föräldern som kräver lydnad av ett regelverk den inte själv avser följa, och som ser våld som medlet att nå dit**.
Det här är valåret då du kan återdemokratisera riksdagen, genom att rösta på piratpartiet. För allvarligt talat... du vill väl inte slå dina barn?
* Jag vet att det inte egentligen är en strikt generationsfråga, men inslaget av förståelse för nätet bottnar i graden av ungdomlig nyfikenhet och öppenhet inför revolutionerande tekniker och samhällsströmningar. Detta samtidigt som de enda ungdomar som är för IPRED är karriärpolitiker med en fjortis intellekt som låtsas vara 45.
**Ja, miljonskadestånd och fängelsestraff mot unga människor är våld, i min mening.
Gillar din analogi med familjen. Har förvisso inget emot hårda tag i rättsväsendet, om det ligger förnuftiga lagar i botten, och det är just det som är problemet här. Avsaknaden av dem alltså. Frågan är egentligen väldigt enkel; Vad gynnar samhället, alltså den genomsnittlige individen, mer. Att varje liten tanke och ide låses in och bevakas av drakar i 150år eller att information och kultur flyter fritt? Lagstifta sedan efter svaret på det.
SvaraRadera